Sätesbjudning och vändningsförsök - IGEN!

Så blev det ändå en repris på graviditeten med Alva. Idag upptäckte barnmorskan att bebisen vänt sig och hade rumpan neråt. Jag bröt ihop, mest av chock, jag var så säker på att den låg rätt, har inte känt några större rörelser. Jag har känt att något tryckt mot revbenen på höger sida men tänkt att det varit en fot, det var huvudet. I alla fall så ringde jag Jimmy som fick fixa en bil och skynda sig hem från jobbet, jag skulle åka direkt till förlossningen. Som tur var så var Alvas farmor här, jag vet inte vad vi hade gjort utan henne idag.

Vi kom in till förlossningen och innan läkaren hann säga något såg jag på ultraljudet att det var ett huvud under mina revben, så var det bekräftat och allt kändes bara så orättvist! Varför ska det hända oss två gånger?! Frågan då var om jag ville göra ett vändningsförsök eller få en tid nästa vecka för ett kejsarsnitt. Oavsett hur mycket jag vill att den här bebisen ska komma ut nu så vill jag ha en vaginal förlossning, jag vill känna hur det känns att ha värkar, jag vill veta hur det känns att föda barn så jag sa att jag ville göra ett vändningsförsök, direkt. Kunde inte tänka mig att åka hem och fundera, eller att åka tillbaka imorgon för en vändning. Ville inte heller riskera att skippa ett vändningsförsök och sedan fundera på om det hade fungerat... Jag var rädd för alla känslor från förra gången kom tillbaka, det var så hemskt den gången.

Jag fick ett rum, de kopplade på ctg och jag låg i en halvtimme för att se så att bebisen mådde bra, de satte en nål i min hand, vilket jag verkligen avskyr och är rädd för, gav mig brikanyl för att livmodern skulle slappna av, lutade ner mig och läkaren började klämma och försöka få bebisen att vända sig. Den här gången gjorde det inte alls ont, var inte ens speciellt obehagligt. Jag låg där och fokuserade helt på att andas, läkaren var försiktig, tog pauser under tiden, kollade hela tiden med mig att jag mådde bra, kollade att bebisen mådde bra, det tog en stund men till sist så hamnade huvudet där det ska vara!

Bebisen ligger än så länge rätt, jag är helt slut. Det har varit en sjukt jobbig dag där jag gått från att vara bombsäker på en vaginal förlossning, helt kastats omkull och planerat för ett snitt nästa vecka till att nu egentligen inte veta alls. Det finns inga garantier för att bebisen stannar så här men det vanligaste är att den gör det. Jag ska ringa barnmorskan imorgon och be om en tid för koll av läget igen nästa vecka. Vänder den sig igen så är det så, då blir det ett snitt. Jag orkar inte göra en till vändning och alternativet annars är att vända igen när jag är fullgången och sedan direkt sätta igång förlossningen men det vill jag inte. Ett snitt är inget farligt och en av orsakerna till att jag hoppas slippa ett snitt är att jag vill slippa BB, slippa vara ifrån Alva och fast på en BB avdelning. Jag vill komma hem snabbt till min fina underbara familj, som snart består av ännu en liten varelse.

Appropå liten varelse förresten så visade tillväxtultraljudet att bebisen nu ligger på -13%, alltså är den ganska liten. Alva låg på -20%, precis på gränsen för vad som är normalt. Beräkningen säger att bebisen nu väger ca: 2600 gram och ca: 3000 gram vid fullgången tid. Alva vägde 2665 gram när hon föddes så det verkar som att vi får små barn Jimmy och jag vilket känns skönt.

Nu ska jag bara slappna av, mysa med Alva och sova tidigt ikväll, håll tummarna för oss nu!