Så har vi varit på BVC, Alva väger lite lite och är väldigt lång men det är inte konstigt med tanke på hur dom bar sig åt... Jaja, hon är pigg och frisk och jag är less på BVC.
Det som stör mig mera är att bebisen i magen nog ligger i säte även denna gång, hur är det möjligt?! Jag har läst på om sätesbjudning och ca: 3% av alla barn ligger i säte, 3%!!! Det är nästan inga alls så varför händer det mig två gånger? Jag kände igår kväll att den nog inte låg kvar med huvudet neråt och fick det bekräftat av barnmorskan idag. Min livmoder har ingen konstig form som annars kan vara orsaken, det dom sa förra gången, efter snittet, var att det inte finns något som säger att nästa barn också lägger sig med rumpan neråt, men så verkar vara fallet.
Det som händer nu är att jag ska på koll igen om två veckor, är barnmorskan då osäker på läget skickar hon mig på ultraljud, jag ska på ultraljud vilket som, jag vägrar att chansa. Visar ultraljudet att bebisen sitter så kommer jag få erbjudande om vändningsförsök. Det vet jag inte om jag vill genomgå en gång till, det var fruktansvärt.
Jag har sagt ända sen jag upptäckte att jag var gravid igen att ett snitt vore skönt, att det inte alls skulle göra mig något men hela tiden har alla sagt till mig "hoppas du får en riktig förlossning nu då" och "den här gången blir det nog som det ska, ska du se..." kommentarer som till en början gjorde mig arg för att det lät som att Alvas förlossning inte var "riktig" att det var fusk, att ett kejsarsnitt är sämre på nåt vis. Men allt eftersom har jag ställt in mig på att föda vaginalt, inser jag nu, att få sätesbjudning bekräftat ännu en gång gör mig lite besviken och ledsen. Jag hoppas att bebisen vänder sig igen men det börjar bli trångt där inne i magen. Hur som helst så kommer bebisen att komma ut och ett kejsarsnitt kan vara underbart, det vet jag. Jag vet att när jag har mitt barn på mitt bröst spelar det ingen roll hur h*n hamnade där, det enda som räknas då är att det är över, h*n är ute och vi kan börja vårt liv tillsammans. Men just nu är jag faktiskt lite sur!
vet du vad, om jag vore du så skulle jag se till att få ett snitt. Det låter som att din första förlossning har satt sina spår och du behöver ha all kraft och ork till att ta hand om två små barn efteråt
SvaraRaderaStå på dig!!
Therese:
SvaraRaderaJag tror du har missuppfattat. Jag hade ett planerat snitt förra gången pga. att Alva låg i säte, allt gick som planerat, det var en helt underbar upplevelse och jag är inte rädd om jag måste snittas igen men jag har kommit på att det vore häftigt att ha värkar, att föda vaginalt för att känna hur det känns, det är en upplevelse som jag skulle vilja vara med om men går det inte så går det inte och jag vet att jag kommer att vara världens lyckligaste mamma oavsett hur mitt andra barn kommer till världen. Jag tycker bara det känns lite otroligt att samma sak, som tydligen bara sker i 3% av fallen, att det ska hända mig två gånger, det är lite surt men än så länge vet vi inte, den kan vända sig, det kan sluta med snitt av någon annan anledning. Huvudsaken är att jag får ett friskt barn!
/Emma
Vaddå riktig förlossning?!?!? Det är väl lika riktigt oavsett om det är vaginalt eller snitt. Jag håller med dig om att det inte spelar någon som helst roll vilken väg bebisen kommer ut, bara den är frisk när den kommer! Du kommer förhoppningsvis att få en bra förlossning oavsett sätt.
SvaraRaderaNu är det inte långt kvar vännen, och snart har du 2 underbara ungar i din famn!