Vecka 34

Så har ännu en vecka gått och jag är nu i graviditetsvecka 34. Jag dricker mitt hallonbladste och bara väntar på att bebisen ska komma. Jag njuter inte av att vara gravid, jag vill inte vara gravid längre, jag vill få tillbaka min kropp, kunna röra mig, springa, jag vill bli smal och jag vill ha min bebis i min famn. Enligt min uträkning så är det "bara" 38 dagar kvar nu.

Idag ska vi till BVC på 18 månaders kontroll av Alva, efter det ska vi till barnmorskan. Det bästa med graviditeten är besöken hos barnmorskan då jag får lyssna på bebisen, allt annat kan jag gott vara utan nu. Jag är stor och tung, vissa dagar känner jag av foglossning och har svårt att röra mig, jag tror jag har fått ischias också som gör att smärta strålar ner i rumpan. Jag vet att jag gnäller men usch, allt är så mycket jobbigare den här gången.

Med Alva var allt nytt, allt var spännande och jag hade stenkoll på allt som skedde i magen. Nu, den här gången trots att jag "bara" gjort allt en gång tidigare, så känner jag som en expert, en veteran på området och jag vill bara att det ska vara över. Visst är det härligt med en bebis som sparkar i magen men jag lovar, det är härligare att ha en bebis som sparkar utanför magen.

Från familjeliv.se
Vecka 34
Kroppen: Under slutet av graviditeten är det vanligt att värkarna ändrar sig en aning, ibland kan det kännas som om lungorna trycks uppåt och man får svårt att andas för en stund. Det kan vara svårt att skilja förvärkarna från riktiga värkar. De kan komma tätt och upplevas som intensiva, ett sätt att särskilja dem är att ta ett varmt bad, det får förvärkar att avta medan riktiga värkar fortsätter.
Många börjar fundera allt mer på förlossningen. Det är vanligt att man är orolig för att något ska hända. Du kan vara orolig för att du har mått ”för bra” och tänka att ”det får inte vara så här lätt”. Eller så tänker du motsatsen, ”allt har varit så jobbigt, det kanske inte är meningen att jag ska få vara glad”. Det är vanligt och helt normalt. Även som partner kan man ha många funderingar. Det är svårt att förbereda sig på att vara ett bra stöd när man inte vet vad som väntar. En del blivande pappor eller partners kan uppleva tanken på förlossningen som skrämmande.

Barnet: Barnet är väl medveten om förvärkarna, men det tycks inte vara obehagligt på något sätt. Huden har antagit en mer rosa ton genom inlagring av underhudsfett, vid denna tidpunkt kan barnet utan vidare överleva utanför livmodern. Nu reagerar barnet olika på mammas, pappas/partners samt främmande personers röster.