Jag läste detta inlägg hos Strumpan om veckans bloggämne hos Anna och jag bara måste skriva om när jag känner mig som en halvsketen förälder...
...då hon väcker mig på morgonen och jag blir arg och vänder ryggen mot henne i hopp om att få sova lite längre.
...då hon skriker och jag skriker tillbaka.
...när jag räknar ner tiden tills hennes pappa ska komma hem så han får ta över och jag kan få vara ifred en stund.
...när jag räknar ner tiden tills det är läggdags för henne så jag ska få vara ifred.
...när jag ger henne välling till lunch för att jag inte orkar bråka om maten.
...när vi inte varit utanför dörren på flera dagar för att jag tycker det är kallt.
...när jag tycker att hon är jobbig, gnällig, bråkig, trotsig och tjurig som strular med sömnen varje natt.
Jag är så urbota less på alla perfekta mammor som har perfekta ungar som aldrig skriker, aldrig gnäller utan bara ler och är söta varja dag. Jag tror att de mammorna är bluffar och jag tror inte att såna "perfekta" barn existerar. Jag är bara människa och jag vet att jag inte är ensam så sluta ljug nu, berätta sanningen istället, ingen är perfekt!
Jag älskar min fina Alva mest av allt i hela världen trots att jag är arg på henne emellanåt och trots att jag stundtals funderar över vad sjutton jag gett mig in på som väljer att skaffa en till så vet jag att det löser sig och att jag kommer att älska det barnet lika mycket (och att jag kommer bli arg emellanåt).
Jag tror nog också att de där "perfekta" föräldrarna ljuger en hel del. eller så har de barn som är ruskigt lätta att ha att göra med.
SvaraRaderaDet finns INGA perfekta föräldrar, mer än möjligtvis i deras egen värld. Däremot finns det barn som är lättare eller svårare att ha att göra med. En del barn är nöjda med allt, andra barn har det lite svårare att hitta förnöjdsamhet. Men även föräldrar med lätta barn har svåra stunder, säger de något annat så ljuger de!
SvaraRaderaDessutom så tror jag inte att det är mänskligt att inte "tröttna" på sina barn emellanåt. Innan man blev mamma har man ju ägnat 100% av sin tid åt sig själv. I 20-30 år sådär har jag varit nummer ett i mitt liv. Nu är det inte så. Visst tröttnar man emellanåt, men man älskar inte mindre! Man älskar så hjärtat nästan vill brista och det är det som gör att man på något sätt orkar tills det kommer ljusare stunder igen!
JAg tror nog vissa vill gärna vara bättre än andra kanske, men arg, det blir nog alla nån gång emellanåt.
SvaraRaderaJag har känt mig som världens sämsta ett bra tag, då min dotter kommit in i tonåren. Vissa dagar är man inte vatten värd. Men jag vet ju att vi älskar varandra och att det är hormoner som spökar, men nog 17 är det svårt att komma på det när det är som värst.
Snacka om att varje punkt stämmer in även på mig! Lite läskigt vad man känner igen sig och knappast att vissa kan leva "perfekt" vad nu det innebär, det vet dom nog inte själva i så fall!
SvaraRadera