Det bästa med att ha barn

Igår fick jag en fråga av en gravid vän, hon väntar sitt första barn och hon undrade "vad är det bästa med att ha barn?"

Jag funderade en stund innan jag svarade henne och den här frågan har jag funderat på sen jag fick den. Vad är det bästa egentligen?

Hon fick inget rakt svar av mig för jag hittade inget, jag tycker att allt är det bästa, även det jobbiga. Jag vill inte ändra på någonting. Jag älskar min vardag (så länge det inte snöar), jag älskar varje dag jag har med Alva, även om hon är på dagis.

Jag älskar inte när hon väcker mig klockan 5 på morgonen genom att nypa mig i näsan men jag älskar att hon gör det, det är ju sån hon är, ett busfrö, en trollunge, tokig och rolig.

Jag älskar att hon har en egen och stark vilja men inte när det resulterar i att hon vägrar ha sina kläder på sig. Då blir jag frustrerad, men jag älskar hennes sätt att vara, alltid, för det är hon.

Jag vänder på frågan och undrar "vad är det sämsta med att ha barn?"

Det kan jag svara på, det är lätt. Det sämsta med att ha barn är att tiden rusar från mig, hon har blivit stor så snabbt. Min lilla bebis på 2665 gram har vuxit till en tjej på ca: 10 kg. Den lilla fina varelsen som mest låg stilla och sov har förvandlats till ett springande yrväder, hur gick det till, när skedde förvandlingen?

Så du min vän, om du läser det här, det bästa med att ha barn är att ha barn, det är fantastiskt och underbart (nästan jämt)!